andra sidan

by signedbymali

Alla ljud försvann in i ett grummel och hon hörde tillslut inte den tidigare så högljudda trafiken omkring henne. Emot henne kom det sken som hon hade hört talas om, det var vackrare än sommarsolen och på den allra klaraste platsen kunde hon ana en gestalt. Han sträckte ut sin hand mot henne och hon var inte längre bunden kring den kropp som hade varit hennes under nu tjugo år.

Allt kändes så självklart, alla frågor och grubblerier från hela livstiden verkade på något underligt sätt ha fått sina svar i ett och samma nu. Men det var inte väsentligt nu. Det enda som hon brydde sig om var att hon komma denna enorma kärlek närmare. Helt överrumplad av sin surrealistiska upplevelse började hon plötsligt gråta så som ett barn som kommer ut ur sin moders liv och för första gången ser vår värld. Det var inte så att hon var ledsen. Hon kunde inte ens sätta fingret på varför hon grät. Hon var lycklig men hon grät; det kändes som om hon hade kommit hem men hon grät; allt var så annorlunda nu.

Gestalten, drog henne långsamt in i sin famn. En vindpust smekte hennes kind och torkade bort tårarna. Hon fylldes av total förnöjsamhet, som under barndomens dagar innan allt blev så svårt. Utan att de hade flyttat på sig så satt de nu tillsammans på en vacker äng, även denna påminde henne om hennes barndoms sorglöshet och om somrarna hon hade haft innan världen vändes i mörker. Sommarvärmen var sådär lagom, som den sällan är, och en sak visste hon för första gången på många år; hon var lycklig.

Hon lyfte sitt huvud från kärlekens bröstkorg och såg sig runt över vidderna. Vackert var inte starkt nog för att förklara denna sköna plats, blommor i alla dess färger; en del hade till och med färger som hon aldrig sett tidigare. Gräset glittrade som om morgondaggen hade fördelat sina droppar jämnt över hela ängen; men marken var ändå förunderligt nog inte våt att sitta på. Bara ett stenkast bort forsade en bäck fram som om den hade eget liv och viskade med vinden ”kom kom kom”. Hon vände sig om tittade in i den kärleksfulla mannens ögon. Helt otroligt! Att hon hade kunnat glömma den kärleken han hade för henne. Kärleken som varit så självklar när hon var barn. Hennes första kärlek.

Skuggor från alla horisonter började dra sig närmare in mot den platsen som de satt. ”Vad är det som händer?” Frågade hon sin vän. Han klappade henne lugnande över håret och schyschade lugnt som åt ett barn som ska somna. ”Gud omsluter dig på alla sidor, och han håller dig i sin hand..” Sjöng han med en röst som inte gick att höra med öron, bara med hjärtat.

När de hade suttit där en stund så reste han sig upp och gick bort mot bäcken, när han bara hade några steg kvar vände han sig om och log åt henne. Ett leende som sa henne allt. Hon reste sig långsamt upp och gick fram mot bäcken. ”Livets vatten” sa han, ”den som dricker av mig skall aldrig mer törsta”. Han fyllde sina händer med vatten och hon drack ur dem med djupa klunkar; aldrig hade väl något smakat så utsökt.

 

Här ville hon stanna för alltid.

 

Men så blev det inte. Skuggorna från horisonten var framme, han slog sina kraftiga armar kring henne och viskade att han var med henne.

Hon slog upp ögonen, omedveten om att hon hade blundat. Rummet var lite kyligt och sjuksköterskan kom fram till henne och sa ”Välkommen tillbaka, du hade tur”. Tur? Ett virrvarr av känslor snurrade inom henne, tårarna började rinna utför hennes kinder. Hon var alltså tillbaka till den världen, världen där ögonen var själens spegel, en spegel som ingen verkar se. Världen där hjärtan kan krossas utan att någon märker det. Världen där smärtan aldrig verkar släppa. Sjuksköterskan mumlade något och lämnade rummet.

Ensam. Igen.

Men så hörde hon bäckens brus och när hon slöt sina ögon fanns inget mörker. Den här gången var hon inte ensam. Istället satt hon i hans famn; han som älskade henne och som viskade att allt kommer att blir bra. För ingenting är som förr. Han sa: ”Jag är med dig alla dagar in till tidens slut.” 

Advertisements